Tjállegoahte | Sverigefinska ungdomsförbundet

Kaleanddar

Ájggeguovddelis

Vi erbjuder stöd för dig som vill

Berättandet fanns hela tiden. Det kom från två håll, från áhkkus sida och áddjás sida. Berättarkonsten och det muntliga fanns överallt. Man har berättat om sitt liv, sin familj, sin släkt, om naturen, om förhållandena. Det är det som har vi haft i vår berättarkonst.

Vi har inte haft böcker och skriverier. Då. Förr."

Min mor var riktigt duktig på att berätta alla möjliga slags historier. Jag lärde mig som liten flicka att lyssna på dem. Vi satt där vid barn och min vän sa. “Ska vi inte gå. Nu är jag less.”

Men jag gick själv tillbaka till dem och bad om att få höra dem berätta ännu mer. "

”Vi har haft ett skriftspråk under väldigt kort tid. Våra berättelser finns inte i ett bibliotek, i en bok, på svart text och vitt papper. Våra berättelser lever genom de som berättar. Jag har rätt att lägga min egen krydda i berättelsen. Min mamma kanske tycker att bäcken är viktig, men jag tycker kanske stenen är viktigare än bäcken.

I det traditionella berättandet har jag rätt att färga berättelsen.”

"Ibland pratar vi så mycket om björnar, vargar, renar. Och så glömmer vi de allra minsta! Och då inte hararna och hermelinerna, utan om dem som är ännu mindre. Spindeln är en insekt som i berättelserna räddar oss människor genom att spinna sitt skyddande nät."

Solveig Labba tipsar om hur hon brukar använda de små djuren i sina berättelser.

UTGIVET I SÁPMI

Via Samisk bibliotektjeneste